en tanke som slår mig ibland när jag står i stallet är att: Om jag inte hade varit så intresserad i hästar som jag faktiskt är, hur hade mitt liv sett ut ? Hade jag lagt av med ridnignen för länge sen ?

 

när jag var liten, runt 7-8 år, så var verkligen ridningen allting. jag tror att det enda som stod på min önskelista då var en häst. när jag var 9 år startade jag min första tävling på en ridskolehäst. det var en clear round på 50 cm. och efter den tävlingen slutade jag inte le på dagar.

 

när jag kanske var 10-11 år började jag verkligen leta efter ponnysar, jag visade mamma men hon sa bara att vi inte hade tid till en. pengar hade vi ju, men inte tiden. jag höll på att bli galen på mamma. jag letade på massa ponnysar som jag ville rida, ville köpa. jag sa till mamma jämt att hon skulle ringa till ägarna, men det blev inte riktigt så...

 

när jag gick i 6:an, när jag var 12 år, så började det verkligen ta fart. mamma såg hur mycket jag brann för det och eftersom hon red när hon var liten så förstod hon min glädje och lycka till hästar.. men vi hittade ingen ponny.

 

i 7:an letade vi faktiskt efter ponny, jag var och provred en som jag kanske skulle få ta hem på foder, men den var för gammal. men jag fortsatte leta, och mamma med. pappa var tveksam på hela situationen, men jag var väääldigt målmedveten då så han skulle inte få stoppa mig.

 

sommaren 2012 kom världens finaste ponny in i mitt liv. jag kommer ihåg dagen vi provred honom, i varenda detalj. han var så snäll, hela han. han hade så snälla ögon när han bara stod där och kollade på mig. när vi åkte hem efter den provridningen så förstod jag att det var den ponnyn jag ville ha.

 

nu lever jag mitt liv med min älskade ponny varje dag. han är min ögonsten och jag älskar han till tusen.