åååh, idag på KM. trodde verkligen att jag skulle se döden i vitögat, nähedu.... shiiiiiit va det kul va ! och jag som har oroat mig så jäkla mycket för att jag skulle glömma banan eller att det skulle stå för nånga på läktaren. det gick så bra så i slutet när jag hade gått i mål fick jag nästan tårar i ögonen, ni kan nog inte förstå min lycka och min kärlek till denna ponnyn ♥

 

jag var där väldigt tidigt eftersom min farbror kräver ganska lång framridning då han ska bli så mjuk och fin i sidorna som möjligt. på framridningen kändes det stundtals att han inte accepterade sporren, men det vände snart. när vi började trava så bjöd han på fint och fokuserade väldigt mycket på mig (vilket vi ger en stor tummen-upp!). i galoppen kändes han riktigt fräsch och fin.

 

när vi väl skulle börja hoppa fram så kändes det riktigt bra, han var på tåna och hängde med bra. hoppade över ett litet hinder som bara var uppbyggt utav sockerbitar i början, sen på ett räcke, och sist en oxer. sen fick vi nöja oss där. och ni ska bara veta om jag höll på att skita på mig !

 

så där öppnar dom porten, och där står lilla jag. vettskrämd till döden. men när jag har fått ridit lite i ridhuset så kändes han riktigt, riktigt bra. så jag började galoppera runt lite och rätt som det är får jag en startsignal, WWWAAAHHH! jag trodde jag skulle dö. men det släppte precis då, allting bara släppte. jag var så attans fokuserad så jag hade inte tid att kolla på allt annat, t ex läktaren.

 

när vi kommer mot första hindret så kändes han lite små ranglig och sånt, men inte skulle jag låta han vinna så jag tröck på så vi kom över, utan att riva, fast det kändes som om vi åkte i en hiss, hahah. påväg mot andra så gjorde han en liten kospark, men det accepterar inte jag. så även där lättade jag och bara tröck på han. då gav han upp, så över tvåan, vidare ner i ridhuset till ett plank som var nummer 3, och så vidare och vidare.

 

jag trodde att allting verkligen gick jättefort, men på filmen så ser det inte alls ut att vara så.

 

när jag kom i mål, och jag hörde speakern säga "och där var dom i mål på 0 fel" och händer som klappade från läktaren och kommentarer som "bra ridet emmy" så var tårarna verkligen nära på att komma fram. jag har kämpat med det här, så det här var nog den största lyckan på länge.